Så är homoadoption, i och med filmen Patrik 1,5, ett aktuellt ämne igen. Jag kan förstå att människor, oavsett sexuell läggning, vill finna kärleken, gifta sig, skaffa barn och leva lyckligt i alla sina dagar. Alla borde ha rätt att söka sin lycka och om den lyckan är att vara förälder, så borde det få vara det, oavsett sexuell läggning. Så jag vill påstå att jag tycker att homoadoption, i alla fall borde vara helt rätt.
Det finns onekligen fördelar med homoadoption. Inte minst för att minska antalet föräldralösa barn och skapa en bättre tillvaro för många. Jag ser helt klart fördelarna, för att inte säga nödvändigheterna, med närståendeadoptioner. Fördelarna är naturligtvist ännu fler. Men med det sagt måste jag tyvärr erkänna att jag är negativt inställd till att homosexuella par ska få adoptera framförallt utländska barn. Jag är inte förvånad över att inga sådana adoptioner ägt rum sedan lagen trädde i kraft. Jag är inte förvånad att när man väljer familj åt ett barn, som det ser ut idag, hellre väljer ett heterosexuellt par framför ett homosexuellt par. Det må vara sorgligt, men det är sant.
Man hör ofta att homosexuella kan vara minst lika bra föräldrar. Det är jag helt övertygad om. Varför skulle de inte kunna vara det? Men i min mening är det inte relevant. Ibland får jag känslan av att en del tror att man åker ut på en söndagsutflykt till något fattigt barnhem där man väljer ut ett barn som man räddar, och därmed gör till det lyckligaste barnet i världen, medans de andra barnen får stanna kvar för att den elaka barnhemsföreståndaren är homofob. Så går det naturligtvis inte till. Adoption är vanligen en långdragen process där väntetiden kan vara 3-4 år. Det finns en kontroll för vem som får adoptera. Självklart finns det inga garantier, men jag litar fullständigt på att man gör sitt bästa för att säkra ett så bra hem som möjligt.
Många som blivit adopterade lever säkerligen lyckliga liv. Om inte annat är jag säker på att de flesta har det mycket bättre än de hade haft om de inte blivit adopterade. Men faktum är ändå att det blir en stor del av deras identitet. Man saknar många av de förankringar i vem man är, som för de flesta människor är helt självklara. Härkomst, utseende, anlag, rötter och så vidare. Det handlar inte huruvida man har haft en lycklig uppväxt med bra föräldrar och det handlar inte om någon längtan att åka och uppsöka sina rötter. Men är det inte ett relativt grundläggande behov att kunna känna att man passar in någonstans? Jag är född i Sydkorea, kom till Sverige 2-månader gammal. Har sen bott här resten av mitt liv. Svenska föräldrar, svenskt namn. I många svenskars ögon är jag kines. Jag har hört att jag är adopterad som anledning till allt från varför jag kommer försent, till förklaring till storleken på mina fötter. Att jag är adopterad är en stor del av vem jag är.
Jag tycker det är naivt att tro att det i dagens samhälle inte skulle bli problematiskt för en liten pojke som under sin uppväxt märker att han inte bara är annorlunda på grund av sitt utseende, han är även annorlunda på grund av att han inte som de flesta han känner har en mamma och en pappa, utan att han istället har två pappor, varav ingen är hans biologiska pappa. Det är naivt att tro att andra människor inte kommer fokusera på just dessa saker. Blir han framgångsrik är det för han har två pappor, blir han seriemördare är det för att han har två pappor. Men mest naivt av allt är det att tro att de båda pappornas kärlek kommer skydda barnet från att påverkas av resten av samhället. Jag hade i alla fall inte tyckt det vore så kul att få min barndom förevigad som den lille kinesen med bögpapporna, hur mycket papporna än älskade mig. Möjligen är jag svag, men det är jag inte ensam om.
Det kanske tolkas som om jag är helt emot homoadoption. Det är jag inte. Men jag tror inte folk är redo att helt utan vidare acceptera en liten korean med två pappor, som vilken annan pojke som helst. När samhället kan se alla par som just bara par, inte heterosexuella par och homosexuella par, då känns det rätt för mig att ändra min åsikt. Innan dess tycker jag det är fel att låta ett litet barn betala priset för att samhället ska bevisa vilket jämlikt, tolerant och fördomsfritt samhälle man är. Så borde det naturligtvis vara, men försök inte påstå att vi är där idag.
Det är orätt gentemot homosexuella som vill bli föräldrar idag. Men i min åsikt vore det ännu mer orätt mot små barn som i jakt på ett tryggt hem varken har kunskap eller rättigheter att ta sina egna beslut. Om det ännu inte ens utan svårigheter ska kunna bli möjligt för homosexuella att lagligt gifta sig, borde det vara anledning nog för att se att många människor inte är redo att acceptera det. Det borde vara helt rätt med homoadoption. Men allt som borde vara rätt är inte rätt och att göra någonting som inte är rätt bara för att det borde vara rätt, brukar oftast bara bli fel.
